TidsLiv

Han är lik. Absolut. 

De liknar varandra. 

Men han är på tv. 

Han är inte här. Är inte närvarande. Inte verklig. Han kan varken röra mig eller säga något till mig. Kan inte skada mig eller göra mig illa. Det är inte på riktigt. Inget av det jag känner är på riktigt. Ändå är det sant. Så sant att kroppen larmar. Skriker i panik att vi måste fly bort ifrån det ansiktet trots att rimligheten inte är nykter. Den gör ologiska kullerbyttor och bryter benen på sig själv. Lär sig inte. 

Vidderna vidgas och världen krymper. Allt blir laddat. Saker som är ofarliga blir plötsligt livsfarliga. Objekt som egentligen inte har någon som helst inverkan på mitt liv eller min vardag tar över mitt medvetande och kapslar in mitt förnuft. Jag kan inte längre styra. Förlorar helt kontrollen över mitt eget liv. Blir upptagen med att säkra alla områden, alla platser istället för att leva livet. Missar att det pågår en rörelse där ute för att jag är fängslad av mitt inre. 

Burar in mig frivilligt. Murar in mig på eget intiativ. 

Tillvaron blir så snärjd att jag till slut sitter i en garderob och hyperventilerar. Är omsluten av ett mörker och äts upp av rädslan. Men inte ens där är jag trygg. För de kan alltid nå mig. De har tillgång till mina val därför är jag oförmögen att fatta några. Alla beslut tas med hänsyn till gårdagen. Allt jag bestämmer är på grund av historien. 

Livet blir smalt. Jag blir olycklig. 

Jag försöker säkra ännu mer. Jag blir ännu olyckligare. 

Den onda cirkeln kommer aldrig släppa sitt tag om mig. Så jag måste släppa taget om den istället. Bryta mig loss. Kräva min frihet. 

Jag ska fan överleva det här. 

Om jag så ska dö på kuppen.