TidsLiv

Jag satt mitt emellan andra världskriget och försökte hålla god min trots att det var jag som så nonchalant slängde ut titlar och tilldelade epitet. Men ikväll har hjärtan smält och polarisen är nästan borta. Så varför inte störa freden med två diktatorer? Den ena strängare än den andra. Fast egentligen inte alls. Kanske är det bara nattmedicinen som talar nu. Kanske är det här svamlet tecknet på att lampan borde släckas och ögonlocken slutas. Samtidigt spirar den estetiska ådran när dagen blir till natt.

Jag kanske bor på fel sida av jorden? Tänk om det är lösningen på allt, ”allt” som i benämningen av livets svåra spel. Försöker nog bara hitta en enkel lösning igen. Tröttsamt. Borde ha lärt mig vid det här laget. Att svåra problem har inte enkla lösningar. Eller de har enkla lösningar men de är nog fan så svåra att genomföra Även om ”tillåt dig att känna” kan låta jävligt simpelt i någon annans öra men för mig är det lika svårt som att texta hieroglyfer.

Tillbaka till världsdelarna. Hatade Oceanien, vart var ni när helvetet brakade loss?? Kände ni er som mig, sittandes mitt emellan andra världskrigen? Förenar vi oss här mellan folkmord och kärnvapen?

Är det här tecknet på att du är den kontinent som mitt sinne egentligen vill leva i. Det är hos dig som jag blomstrar, återigen en enkel lösning? Vet ej.

Men vem vet om ett år kanske jag dyker upp på barriärrevet och deklarerar freden i Sydney.

Kanske att allt leder dit.

Spännande.

Definitivt nattmedicinen som pratar.

Sorti.