Förstår inget samtidigt.
Kategori: PTSD
Jag är rädd för att gå på ICA.
Så ser min verklighet ut just nu. Jag är rädd för att besöka en mataffär. Köpa mjölk eller bröd innebär så mycket mer för mig än att bara inhandla det man ska och sedan lämna butiken bakom sig. För mig är det en procedur. För måste jag stålsätta mig. Låta hela min kropp gå in i krigsberedskap, redo för att möta ondskan och undvika döden. Beredd på att skotten kan komma från alla håll från, alla människor, så lita inte på någon. Vänd aldrig ryggen till. Det kan vara det sista du gör.
Det som sker inuti stämmer inte överens med det som händer utanför. För inombords utkämpas ett krig där jag försöker överleva till varje pris. Utanför är det en lugn måndag där endast några enstaka människor befinner sig på samma plats, upptaga med att leta efter kaffet, riset, brödet, något att äta ikväll, något att ha till lunch imorgon. De märker inte av mig. De är inte ute efter mig. De bryr sig inte ens om mig. De vill bara ta sig igenom labyrinterna av hyllor för att kunna betala och sedan ta sig hem. Simpelt. Så långt ifrån verkligheten som jag lever i. Sådana skilda världar. En del av mig avundas dem. Att de slipper rädslan. Skräcken som griper tag i halspulsådern ögonblicket dörrarna går upp. Där varje steg är noga avvägt. Hela golvet ett påhittat minfält. Alla människor är uppdiktade torpeder. Alla handlingar eventuella missiler.
Det är inte konstigt att hela jag är slut efter att ha tillbringat tio minuter på varukedjan. Det är inte konstigt att jag aldrig vill gå tillbaka dit igen. Att jag vill barrikadera mig i garderoben och aldrig komma ut igen. Inget av det är ologiskt. Det enda som egentligen är lite skevt är – För att slipa vara rädd för det man är rädd för, måste man utsätta sig för det man är rädd för tills det att man slutar vara rädd.
Orättvist?
Som in i helvete.