TidsLiv

Jag klär min sorg i irritation. 

Håller den som en sköld framför mina egentliga känslor och spelar ovetandes när någon försöker spränga mina barriärer. Alla mina taggar är vända utåt. Jag har en vallgrav runt min existens. Ingen ska få ta sig in. Ingen ska kunna komma ut. Jag sätter eld på mitt inre och dränker mig själv i lågorna. Ser att någon i horisonten försöker räcka mig vatten att släcka elden med, men jag vägrar ta emot hjälpen. 

Jag vill brinna. Jag anser mig förtjäna att brinna. 

Det är destruktivitetens sanna jag som driver mig ner i fördärvet. Som gör att jag stänger in mig på rummet, stänger in mig i garderoben, stänger ute alla runtomkring mig. De i min närhet försöker skänka mig värme men jag slår undan det. Blir förbannad när empatin kommer för nära. Ignorerar deras vänligs ord och ömma beröringar. 

Jag fastnar i självhatet.

Jag sitter fast i självhatet. 

Här är allt mörkt och svart. 

Ljuset tar sig inte förbi murarna. 

Istället drivs det bort tillsammans med kärleken. Lämnar mig kvar med ensamhetens tunga hand vilandes över min aura. Glimten i mina ögon har slocknat. Leendet kring mina läppar har slokat. Det dystra får härja fritt över mitt fårade ansikte och skapar långa bekymmersveck kring min uppsyn. 

Den utomstående, den som inte känner mig, skulle räds mig. 

Skulle anta att jag är förbannad och arg. Hotfull, och kanske till och med farlig. 

Men den som vet. Den vet. Den vet att allt bara är en fasad. Att jag inte är farlig för någon annan utom mig själv. Att den som får smaka på all min vrede är mitt egna sinne och min egna kropp. Det finns ingen annan jag stänger in i mörkret. 

Bara mig själv. 

Den vet att jag egentligen är så tyngd av all sorg och smärta att jag inte klarar av att bära min egen själ. Att jag går sönder på insidan men försöker laga utsidan med spruckna skärvor. Att den mur jag bygger på är ett luftslott och att allt, förr eller senare, raseras och jag står kvar i mina spillror. 

Den som vet, den vet att jag gråter inombords. Konstant. Att det aldrig tar slut. Att tårarna aldrig sinar. 

Den som vet kan se att jag inte vill bli lämnad ensam. Att det jag säger inte är sant. Att när jag ber världen att dra åt helvete så menar jag egentligen tvärtom. Jag vill att världen ska rädda mig från mitt helvete. Jag försöker framstå som stark och tuff men är egentligen lika skör som en fågelunge. Lika spröd som snöflingor. 

Jag vill ha hjälp. 

Jag vill bli räddad. 

Och den som vet det. Den vet. Den vet. 

Den som vet. Den ser. Den hör. Den gör.