TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Brinn, hjärta. Brinn.

Kategori: Självskadebeteende

 

Jag slängde rakbladen. 
Jag gjorde det. Jag. Själv. 
Tog påsen med den vassa destruktiviteten och gick ner för trappan och ut till soprummet. Hyperventilerande. Tvekade. Men lämnade dem bakom mig och jag gick tillbaka till lägenheten. 
Jag gjorde det. Jag. Själv. 

Jag brände broar och sedan byggde jag nya. På en kväll. Från att ha varit övertygad om att mitt skin skulle få smaka på stål så förbarmade jag mig över min själ och lät den vila. Inget blod spilldes. Inga stygn behövde hålla ihop mina jordskred. Inget bandage behövde skydda mitt immunförsvar från inkräktare. Det var nytt. Annorlunda. Aldrig har det hänt förut att jag varit helt säker på att natten kommer innehålla självförvållade skador och sedan avstått. Lämnat mina armar ifred. Gjort tvärtemot det tankarna sagt åt mig. När de väl gått från tankar till impulser har det varit kört. Oavsett vad jag har gjort. Antagligen för att jag hela tiden haft i bakhuvudet att den lösningen finns kvar. Som en imaginär säkerhet. Något att falla tillbaka på. 

Så jag var chockad när jag klev in i lägenheten utan min utväg. När jag satte mig på soffan och tog in vad jag precis gjort. Vilket val jag precis fattat och vad det kan betyda för mig och för min framtid. Jag släcker ut ett beteende. Det gör att ångesten och impulserna ökar för att sedan, långsamt, brinna ut. Jag måste bara hålla fast vid beslutet till askan slutat glöda. För det är värt det. Ett liv utan öppna sår och ärr. Utan besök på akuten och aggressiva agraffer i tunt skinn. Utan bekräftelse genom våld. 
Det är värt det.
Jag är värd det. 


Kommentera inlägget här: