TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Åt mitt öde.

Kategori: PTSD, Självskadebeteende

  

Fortfarande radioskugga.
Återfallen fortsätter.
Jag är inte redo att stå emot begäret till självförstörelse. Eller har inte förmågan. Trivs inte alls i det här. Känner mig omyndigförklarad. Trots att det var jag som självmant lämnade ifrån mig kontakten med omvärlden. Som en överenskommelse – Vi ska lösa problem inte skapa fler.
Men begäret blir ibland för överväldigande och då är det svårt att stå emot. Därför får jag inte ha någon kontakt med nätet eller min mobil överhuvudtaget.

Ändå, trots det, lyckas jag bryta mig igenom systemet och bli bekräftad på den förnedring andra vill utsätta mig för. Då blir tankarna alltid samma – Hur kom jag hit? Hur gick jag från att ha levt med en man som älskar mig till att vilja träffa främlingar som skadar mig? Vad hände? Hur kunde det bli så? Det är inte givande att älta de frågorna. Överskölja mig med ännu mera skam och misslyckanden, det tar mig bara längre ner i avgrunden vilket i sin tur bara för mig närmare mig män som vill släcka min livslust. Som njuter av att krossa mig.

Men det är svårt att låta bli. För även om mycket av mitt beteende är ganska förutsägbart så är det ändå oerhört svårt att förlika sig med. Men det är de gamla strategierna som kommer tillbaka med full styrka. Men de rycker inte ut till min undsättning, även om jag tror det, det kommer för att dra mig längre ner i fördärvet.

Så jag bröt det genom att berätta.
Lämna ifrån mig mina saker. 
Hålla mig borta från omvärlden.
För vi ska lösa problem.
Inte skapa fler.



Kommentera inlägget här: