TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Viljan att inte vilja.

Kategori: Dissociering, Självskadebeteende

  (null)

En olycka kommer sällan ensam.
Det är som om vi drabbas av en gemensam kollaps.
Inget fungerar. Ingen fungerar.
Är det slumpen? Eller smittar ångest?
Letar den sig igenom våra tunna väggar och får bägaren att rinna över.
Puttar en person som står på ruinens brant över kanten.
Tajmingen är värdelös, om det någonsin fanns en bra tid för kaos. Alla rutiner är ur gängorna, personalen är en blandad kompott av nya och gamla.Tryggheten ruckas. Mönster frångås. Rutiner fallerar.

I synk med att semestern började, slutade jag prata. Jag sa en mening sedan sa jag inge mer.
Hade läpparna hårt hoppressade. Fick inte fram ett ljud.
Jag försatte mig i horisontellt läge och klev sedan inte upp.
Mörkret tätnade.
Det svarta moln som skymt min himmel växte.

Livet har varit svårt att leva men plötsligt blev det omöjligt.
Varje andetag kändes som det sista.
Varje hjärtslag slog som om det var för sista gången.
Jag tar mig inte upp från det här.
Såhär blev mitt liv.
Såhär blev slutet på mitt liv.
Det släcktes ute på en åker i södra Sverige mellan halm och raps.
Hårt. Skoningslöst.
Våren och sommaren har varit för jävliga.
De tar nu ut sin rätt.
Som den värsta av bieffekten.
Inte döden, utan viljan att dö.
Hela tiden.


 

 


Kommentera inlägget här: