TidsLiv

Det står små historier på min tavla.

Små korta meningar som ingen annan kan tyda men där jag förstår precis. ”Julsånger och ett nästan brutet ben”, ”Klassat som dråp”, ”Dödens gata”, ”en sallad på en ö ”. De är för mig små roliga minnen. Stunder som varit så absurda eller härliga att jag skrattat tills käkarna värkt.

Fantastiska ögonblick.

Underbara stunder.

Och nu står de på min tavla. De är där för att påminna. De är där för att få mig att återigen tänka på minnet och kanske inte skratta högt men i alla fall bli glad inombords. Stråla lite grann.

Även om det inte syns.

De ska fungera som ett ankare till verkligheten. Något som håller mig kvar när ångesten vill dra mig härifrån. Då ska jag läsa om ett roder i lä, ett svart hål och rädslan för metall och komma ihåg att det har funnits stunder då livet inte varit såhär jävligt. Vilket innebär att det kan bli så igen. Det finns en motpol till misären. En annan sida av mörkret. Jag ska bara hitta dit igen.

Och då finns det inga genvägar.

För att komma ur det måste jag gå igenom det.

Men jag är inte ensam på den resan även om jag är ensam om den här resan.

Villiga händer och leenden väntar på mig.

Och jag väntar på dem.