TidsLiv

Gå ut i naturen, säger han. Finn tröst bland träden. Sök trygghet bland löven.
Skapa ett inre lugn genom att omge dig med organismer som vill överleva vintern lika mycket som du.

Som längtar efter vårens första solstrålar.
Även om din själ helst dansar i hård blåst än i ljummen bris.

Vandra planlöst. Utan riktning.
Ha inte en tid att passa. Tillåta dig ett stanna där du vill. Hur länge du vill.
Fokuset är frihet. Det vackra. Se något annat än fyra väggar av ångest.
Träffa skogen istället för att sitta i ett samtalsrum och träffa mina mardrömmar som finns på riktigt.
Byta ut pratet om monster som slutade att finnas i mörkret och steg in i mitt liv och förstörde det. Demonerna som snärjt varje empatistyrd känsla hos mig, omprogrammerat mig till självförstörelse. 
Istället tonsätta varje steg som tas längre in i omgivningen som är omringad av regnbågens alla färger, paletten från lövens sista tid i livet.

Gå ut i skogen tills skogen gått in i dig.
Krama ett träd. Skaka hand med en gren. Plocka upp en kotte och kasta en sten ut i intet. Namnge alla blommor på latin trots begränsningarna. Hitta på när kunskapen tar slut. Allt vi lär oss är ändå bara uppgjort för oss och för oss att förstå.
Gå emot det.
Gör en liten revolution i skogen när du andas för dig själv, och bara för dig själv.
Dela inte det med någon. Låt inte Facebook få veta. Instagram har inget med dina inre bilder att göra.  Twitter behöver inte höra om fåglarnas eller dina skrik.
Gör det här för dig själv och endast dig själv.
Först då kommer det ett ge något tillbaka.

Gå ut i naturen, sa han. Planlöst. Vandra omkring.
Spegla dig i det fyrverkeri som skogen avger då klorofyllet lämnar detta året.
Ge den transparenta huden färgen tillbaka.
Ge de ihåliga ögonen något att reflekteras i.
För din skull. Ingen annans.
Gör det för din skull.
Förstå då kan det betyda något.
Hitta hem genom att hitta bort.