TidsLiv

Det är en kort runda, men mycket har hänt på de fyra kilometerna.

Jag går förbi en åker. På den sprang jag ut i ren panik, försökte ta mig bort från allt, trots att det som jag jagar mig finns inom mig. Jag kan aldrig springa ifrån det

Jag passerar ett dike, i det har jag krupit hop i ett försök att gömma för smärtan. Grävt ner mina fingrar i jorden i ett försök att hålla mig kvar när minnena velat dra mig bort.

När jag har solen i ryggen löpen en å på min vänstra sida. I den har jag försökt att dränka mina sorger men dränkte nästan mig själv istället.

200 meter bort på vägen har jag kollapsat. Allt det hemska jag bar på gjorde till slut att benen inte bar mig.

Jag har fallit på knä vid korsningen, stöttat mig på trädet vid slänten, spillt oräkneliga tårar över gruset, bett om nåd vi bron, velat ge upp vid dungen.

Tusen tragedier per kilometer.

Ett steg för varje lidande.

Det har utspelat sig ett inferno på den korta biten mellan hagarna och den bostad som numera är min hemadress. Mycket mer än vad man ska behöva gå igenom under en hel livstid.

Jag bearbetar mina trauma här. Samtidigt som jag försöker fly ifrån dem.

Förlikningen kommer långsamt. Insikten dröjer. Slår mig stötvis. Kommer som i vågor och slår undan fötterna på mig. Så jag skrapar knäna och får sår på händerna. Får många gånger släpa mig fram.

Det är en kort runda.

Det är ett långt år.

Mycket har hänt, mer kommer hända, för att sedan aldrig samma sak ska hända igen.

Det är en för jävlig väg.

Men den leder till förändringens stig.