Vackra vingklippta.
Kategori: Depression, Slutenvården
Du är på upploppet nu.
Sluttampen. Spurten.
Sista backen. Nära målet.
Ändå läggs jag in på psykakuten för att självmordstankarna ekar i hela huvudet.
Får tillbringa natten i ett rum med alldeles för lite vilja till att ens spela inbjudande. Den stela sängen, den gråa garderoben, fönstren som inte går att öppna, dörren som inte går att låsa.
De serverar lugnande som att det vore något bra för mig. Rent kroppsligt, som en vitamininjektion. Inte alls ett medel som gör att allting i mitt huvud flyter ihop till en förvirrad massa. Det ska hjälpa mig, säger dem, men det hjälper egentligen bara Dem. De slipper hålla koll på mig så att jag inte skadar mig. Eller att jag inte flippar ut i en flashback och skriker så högt att medpatienterna får fantomångest.
Kan inte möta mina föräldrars blick efteråt. Kan inte ta in vad de tvingas bevittna. Vad de är med om. Hur jag utsätter dem för den här smärtan. Detta lidandet. Det gör tankarna på att göra slut på allt, ännu starkare.
Om jag ändå bara är en börda.
Om jag bara är till besvär.
Ett problem. En belastning.
Vad finns det kvar för mig att uträtta?
Skrivs ut. Skickas ner till behandlingshemmet. Dygnet-runt-vård. Ångesten släpper inte. Vägrar ens avta i styrka. Tårarna avlöser varandra. Tröttheten förlamar hela mig. Orkar inte kämpa. Orkar inte försöka. Är så jäkla trött på det här.
Vill bara få må bra men har fan ingen aning om hur jag ska ta mig dit.
Hur mycket ska det begäras av mig?!
Deras förundrade ansikten. Rädslan i deras ögon att jag kanske tappar kontrollen. Att jag gör något förhastat. De vill fråga. De vill inte veta. Egentligen.
Men de frågar:
Hur ofta tänker jag på att jag vill dö?
Mitt svar missar inte ett taktslag;
Varje gång jag märker att jag är vid liv.
Sluttampen. Spurten.
Sista backen. Nära målet.
Ändå läggs jag in på psykakuten för att självmordstankarna ekar i hela huvudet.
Får tillbringa natten i ett rum med alldeles för lite vilja till att ens spela inbjudande. Den stela sängen, den gråa garderoben, fönstren som inte går att öppna, dörren som inte går att låsa.
De serverar lugnande som att det vore något bra för mig. Rent kroppsligt, som en vitamininjektion. Inte alls ett medel som gör att allting i mitt huvud flyter ihop till en förvirrad massa. Det ska hjälpa mig, säger dem, men det hjälper egentligen bara Dem. De slipper hålla koll på mig så att jag inte skadar mig. Eller att jag inte flippar ut i en flashback och skriker så högt att medpatienterna får fantomångest.
Kan inte möta mina föräldrars blick efteråt. Kan inte ta in vad de tvingas bevittna. Vad de är med om. Hur jag utsätter dem för den här smärtan. Detta lidandet. Det gör tankarna på att göra slut på allt, ännu starkare.
Om jag ändå bara är en börda.
Om jag bara är till besvär.
Ett problem. En belastning.
Vad finns det kvar för mig att uträtta?
Skrivs ut. Skickas ner till behandlingshemmet. Dygnet-runt-vård. Ångesten släpper inte. Vägrar ens avta i styrka. Tårarna avlöser varandra. Tröttheten förlamar hela mig. Orkar inte kämpa. Orkar inte försöka. Är så jäkla trött på det här.
Vill bara få må bra men har fan ingen aning om hur jag ska ta mig dit.
Hur mycket ska det begäras av mig?!
Deras förundrade ansikten. Rädslan i deras ögon att jag kanske tappar kontrollen. Att jag gör något förhastat. De vill fråga. De vill inte veta. Egentligen.
Men de frågar:
Hur ofta tänker jag på att jag vill dö?
Mitt svar missar inte ett taktslag;
Varje gång jag märker att jag är vid liv.
