TidsLiv

 

Jag är här frivilligt.

Av egen vilja.

Ingen tvingar mig.

Ingen bestämmer över mig.

Jag kan, när som helst, packa ihop mina saker och dra härifrån. Kräva mina bilnycklar och sedan köra härifrån och aldrig se tillbaka. Jag lyder inte under någon lag och är inte heller placerad med tvång. Inga benämningar cirkulerar över mitt huvud.

 

Det är viktigt att komma ihåg för det betyder att jag väljer det här. Hela tiden.

Varje vaken sekund så väljer jag att vara här, att fortsätta behandlingen och att försöka ta mig igenom detta.

Jag kan inte se vart det slutar, vet inte hur långt det är kvar eller hur mycket mer smärtsamt det kan bli. Jag vet bara att jag inte kan gå tillbaka till det livet jag levde innan.

Jag skulle aldrig ha överlevt.

Inte i längden.

 

Så jag stannar här.

Precis här.

Där mörkret möter ljuset. 

Där det brinner i vartenda hörn och jag har ingen aning om var jag ska börja släcka.

Där står jag kvar.

Och hoppas.

Hoppas med hela mitt hjärta, med hela min själ, med allt jag är och någonsin varit, att det kommer bli bättre.

 

Jag är här frivilligt.

Av egen vilja.

Ändå är det en fråga om liv eller död.