Slåss för överlevnad.
Kategori: Vardagen
Önskar att jag vore ensam.
Är glad att jag inte känner mig så ensam längre.
Det är något fruktansvärt vi delar på.
Något hemskt som förenar oss.
Vi går under samma paroll
- Vi som blivit utsatta över sexuella övergrepp och trakasserier.
Vi är så många. Vi är för många.
Blir en i mängden av alla de systrar som blött ur samma sår.
Lever med konsekvenserna av andras agerande.
Det är för jävligt, den verklighet vi tvingas andas i. Att vi inte är säkra nånstans.
Samtidigt haltar ekvationen.
Nästan alla kvinnor, men inte alla män. Hur går det ihop?
Vem är det som begår övergreppen? Vi behöver prata om det. Att det är din pappa, din bror, din pojkvän, din vän, din kollega, din lärare, din allting och din ingenting.
Mitt allting och mitt ingenting.
I något, som jag aldrig önska att jag behövde dela med någon, finns en gemenskap. Här är vi som har fallit offer för vad det innebär att vara kvinna i vår tid.
I alla tider.
Men. Förhoppnings.
Inte i framtiden.
#metoo
