TidsLiv

Varje gång jag lämnar akuten bakom mig så tänker jag att det är sista gången.

Att jag aldrig mer kommer behöva åka in till sjukhuset och sitta där och vänta på att någon nonchalant, oförstående läkare ska sätta en häftpistol i mitt blödande skinn. 

Alltid samma sak.

"Aldrig mer" tänker jag. Säger det till och med tyst för mig själv. Aldrig mer. Det här var sista gången. Nu ska jag inte skada mig själv mer. Nu är det färdigstraffat. Färdighatat.

Det är en fin tanke. Fint att jag tänker så när jag sitter med svullen handled och ett skinn som skiftar i blått efter bedövningssprutorna. För även om jag tänker så, då, så dröjer det inte länge förrän jag återigen kliver in på det kliniska klinkergolvet och får uppge mitt personnummer.

Jag tänker ändå fortsätta säga så. För en dag kommer det att vara sanningen.

Någon gång kommer vara sista gången. Sista gången jag lämnar akuten bakom mig.

Någon kommer komma vara sista gången jag sätter rakblad mot mitt största organ och kräver det på blod.

Vet inte när, vet inte hur, vet inte var.

Men en dag upphör det.

En dag är det sista gången.

Sista gången och sedan aldrig mer.