TidsLiv

Människor som älskar sig själva, skadar inte sig själva

Människor som tycker att de har ett inneboende, orubbligt värde sätter inte rakblad i handlederna. De prackar inte ner på sig själva hela tiden och de dömer inte sig själva i allt de gör och inte gör.

De ser förluster som något mänskligt.

De ser motgångar som en del av livet och inte som ett misslyckande.

De hyser en förståelse för de val de gör i livet. Ser till kontext och inte enstaka händelser.

Går något åt helvete så är det för att det går åt helvete, inte att jaget, personen, är åt helvete.

En väsentlig skillnad.

Det är mils avstånd mellan oss som skadar oss och er, samtidigt som vi är precis likadana.

Vi lever bland er, vill samma saker som er, andas samma luft, talar samma språk, bor i samma land. Vi har saker gemensamt med er.

Ni har saker gemensamt med oss.

Känns det jobbigt?

Att det finns likheter mellan oss.

Du med dina tomma, oskadade armar och jag med mina fyllda, skadade armar.

Jag kan titta på dina, kan du titta på mina?

Snälla, försök att förstå mig.

Se på mig som en medmänniska med för mycket lidande och för få verktyg. Våga se till hur ont det måste göra inom mig för att jag ser det som en lösning att skada mig utvändigt också. Du får tycka att jag är knäpp, sjuk i huvudet, konstig. Vet du vad det sorgliga i det är? På dina tio dömande tankar går det 10 000 för oss. En hel del. Så vi behöver inte fler. Vi har så det räcker.

Så träffar du en av oss med långa streck längs armarna, sänd lite extra värme, skicka lite mer kärlek.

Du har att ge.

Och vi behöver få.