TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Låt det inte får vara sant.

Kategori: Behandlingshem

Idag kom beskedet. 
Det vi fruktat för. Det vi bävat inför. 
Du är hittad. 
Men inte vid liv. 

Hjärtat slutade slå för alla i det rummet. Tystnaden. Chocken. Och sedan sorgen. Det fullständiga förkrossande av det faktum att du inte längre lever. Du finns inte mer. Du kommer inte kliva in på grusgården och lugna oss med att du bara försvann ett tag. Men nu är du tillbaka. För du kommer aldrig tillbaka. Jag hatar att behöva skriva det men du kommer aldrig tillbaka. 
Det går inte att göra ogjort. 

Allt blivande är borta. Det kommer inte en tid för dig där du får bo utanför behandlingshemmet, skaffa jobb, familj, framtid. Dö som gammal. Du mötte ditt öde alldeles för tidigt. Alldeles för tidigt. Och jag kan inte med ord beskriva hur det skär i mig att tänka på det. Allt som låg framför dig. Trots allt det som låg bakom dig.
Nu är det över. Förbi. 
Går inte att göra ogjort. 

Jag ser din Facebook fyllas av hälsningar. Sorgliga, kärleksfulla farväl. De beskriver hur du var som person och att det är ofattbart att förstå att du är borta. Så mycket kärlek fanns runt dig. Så många älskar dig. Men du tyngdes av annat också. Jag vet det. För vi bodde vägg i vägg och jag har hört din sorg. Förstått din smärta. Känt igen mig i dina tårar. Vet precis hur du har mått, för jag har mått likadant. Oavsett vad du har varit med om och oavsett vad jag har varit med om så delade vi ändå på något fruktansvärt. Det man aldrig vill dela med någon. Och jag är så ledsen för det. För vad du har tvingats genomlida och att det till slut tog ditt liv. 

De människorna som skadat dig kommer inte komma undan. Det gör dem aldrig. Det finns rättvisa i världen och de kommer att få uppleva den. Aldrig i närheten så att det kan väga upp för ett människoliv, men de kommer att få veta. Och sedan ska de leva med, resten av sina liv, med att de tog någon annans tid. 
Bestal en person på det dyrbaraste den har. 
Andetagen. Hjärtslagen. Livet. 

Jag hoppas du får vila nu. 
Att ångesten som fängslade dig har släppt dig fri. Att du kan få andas ut. 
Du är en fantastisk människa och jag är glad och tacksam att jag fick äran att lära känna dig. Få vara en liten del av ditt liv. 
Jag är så ledsen för vad du tvingades genomlida. 
Jag sörjer att du inte orkade mer.
Vila i frid.


Kommentera inlägget här: