TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Jag lovar att du betyder någonting.

Kategori: Dissociering, PTSD

 

Min värld är orange. 
Väggarna är orangea, träden är orangea, människorna är orangea, himlen orange, marken orange. Allt är orange. Allt har varit orange så länge jag kan minnas. Ett filter som lades över mina ögon dagen efter. Vid gryningen, när solen inte vaknat än, placerades det noggrant över min blick. Blev en del av mig och hur jag ser på mig själv och min omgivning. Först skymtades det bara. Man kunde ana flimret från den skrikiga färgen men med tiden blev det starkare.

Tills en dag allt hade samma färg som elden. Eftersom det kom så successivt så var det svårt att notera det, svårt att stanna upp och backa ur det. För kanske hade jag kunnat göra något. Kanske hade jag kunnat välja en annorlunda väg om jag bara förstått åt vilket håll jag var på väg. Varthän det barkade. Men jag var ung då. Så ung och skör och kunde omöjligt sia den framtid jag gick till mötes. För den orangea färgen hjälpte mig till en början, den gjorde något oförklarligt, förklarligt. Något ologiskt till logiskt. Jag kunde hänga upp mig på den intensiva paletten. 
Kunde ge allt en meningen, även det som var helt meningslöst.

Det kändes som en räddning, det kändes som en lösning. Så jag arbetade intensivt för att klä min värld i andra nyanser än de befintliga. Blev som besatt av att bli av med andra färger. De var diffusa. Ologiska. Det orangea var det som var vettigt. Som hade någon mening. Tills en dag då jag inte ens reflekterade över att min värld såg annorlunda ut. Kalla det en långsam indoktrinering. Hjärntvätt över tid. Så skulle det fortsätta i flera flera år, två decennium till och med tills jag en jag mötte en man från södra Sverige som såg världen från mitt perspektiv och sa sedan rätt ut;
”Din värld är orange”
”Din värld är så orange att du inte ens märker det längre. Du har så länge levt i illusionen att allt är orange och att allt ska vara orange att du inte ens ifrågasätter det. För det är vardag, trygghet. Kanske till och med en räddning? En lösning? Du lever bakom en fasad av en skrikig imitatör av gult och rött och kväver egentligen ingenting annat än dig själv."

När väl det var konstaterat var det svårt att gå tillbaka och leva som vanligt. Fortsätta låtsas att allt var bra. Att det inte gjorde något att min front bestod av andra kulörer. Att det inte påverkade mig. Kanske kunde jag ljuga för andra, men aldrig för mig själv. 
Jag har vetat att min värld har stått i brand. 
Jag har bara inte vetat hur jag skulle hindra elden från att spridas. 
Idag vet jag. 
Så idag kan jag göra något åt det. 
Idag gör jag något åt det. 


Kommentera inlägget här: