TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Inte nära längre.

Kategori: Behandlingshem, Min historia

”Det är din förbannade skyldighet” säger han och lägger betoning på varje stavelse.
Rösten är inte hård men bestämd. Det här är viktigt. Hon måste förstå och då tar man till alla medel man har. Han har redan försökt att vädja, nu prövar han den här metoden. Om det kan skapa en förändring så är han villig att ta till alla knep han har.

Men han blir inte långvarig i den sinnesstämningen, han kan inte. Hans hjärta är för mycket klätt i guld för att han ska kunna vara arg eller ilsken. Han vill så väl. Han vill så mycket. Hans vänlighet blöder ner över henne. Tränger, förhoppningsvis, in i hennes ådror och börjar slå rot i hennes celler.
Medkänsla inifrån och ut.
Han bara önska att hon kunde känna det han känner. Så hon får veta hur medlidande känns som. Så hon lär sig hur det kan kännas i kroppen när någon bryr sig om en på riktigt och vill ens bästa.
Han vill hennes bästa.
Han vill att hon ska vilja sitt eget bästa.
Men tills de båda kommer dit är han villig att stå för empatin och omtanken
Tills hon själv tar över rodret.

Hon förtjänar lycka, värme, tröst, omtanke, alla förutsättningar i livet.
Och fram tills att hon kan ge det till sig själv är han där och står för det goda i hennes annars så dystra tillvaro.
Tills hon står upp för sina rättighet, behov och vilja.
Tills hon fattar att hon måste kämpa för sitt liv.
Det är ju hennes förbannade skyldighet.


Kommentera inlägget här: