TidsLiv

Jag bar mig själv idag.

Med mina egna armar lyfte jag mig upp till nya höjder. På mina ben stapplade jag mig förbi hinder efter hinder. Förbi zon 1, zon 2, zon 3 och till slut zon 4. När jag inte trodde att jag kunde orka mer så orkade jag mer. När kroppen skrek ”ge upp” så gav jag inte upp. Istället tog jag ett djupt andetag, fokuserade på målet och tog ett steg till.

Fem meter. Tio meter upp. Höjden var inte längre viktig. Jag fokuserade bara på det framför mig och att ta mig vidare. Jag visste att jag hade kapaciteten, osäker på styrkan, men med en inneboende vilja. Jag skulle ta mig igenom den här banan. Det var fantastiskt att känna hur kroppen klarar av saker som till synes ses omöjliga.

De två sista hindren gick på ren vilja På att jag hade bestämt mig för att jag sa fan ta mig till slutet. Struntade i mjölksyran i armarna, de skakande benen, de framtonade blåmärken, värken i ryggen värmen, tröttheten. Jag hade ett mål och jag skulle ta mig dit.

Oavsett vad.

Så det var med ett stort självförtroende och en enorm solhet som jag klev rätt ut i luften och föll tolv meter rätt ner. Väl nere på marken rusade adrenalinet och glädjen över att jag gjorde.

Jag gjorde det för fan!

Jag är otrolig.

På vägen tillbaka så tänkte jag mycket på den här viljan. Den envisheten Det finns något användbart där. Det finns delar i mig som är helt otroligt staka och drivande. Där jag med vilja kan ta mig var som helst, ta mig igenom vad som helst.

Helvetet jag går igenom här är inte dränerande för musklerna på samma sätt, här är det mer det psykiska lidandet som tar kål på mig. Men det finns flera likheter och egenskaper som gör att jag klarar av att ta mig igenom det. Det andra också.

Jag har en vilja. En enorm kraft att förändra det liv jag lever nu till ett liv som är värdigt att leva.

Jag har ett mål

Jag har en vision.

Det går inte avbryta, det går inte att backa.

Jag måste fortsätta framåt.

Ett steg i taget. Andas. Sedan ett steg till.