TidsLiv

Livet. Va fan?

Vad håller du på med?

Hatar du mig?

Det känns så ibland. Det känns så ganska ofta.

Som när jag är på botten och du hittar ett sätt att sänka mig djupare. När jag tänker ”Nu kan det inte bli värre” så är du där och motbevisar mig

Det kan bli värre.

Det kan alltid bli värre.

Vet inte om du ibland bara jobbar för att visa vilken makt du besitter. Hur du kan omkullkasta varje framsteg, krossa varje framgång, radera varje leende, förinta varje skratt. Jag vet det nu. Du behöver inte hävda dig mer. Jag ger mig. Jag gav mig för länge sedan men du fortsätter att sparka på en som redan ligger.

Jag har inget att sätta emot, kan inte hota eller övertala dig. Du måste själv bestämma dig för att det får räcka nu. Den här personen har lidit tillräckligt. Det får vara färdiggråtit nu.

Jag saknar mitt leende. Jag saknar mitt skratt.

Kan inte du också göra det ibland? Jag har legat på marken och vridit mig av skratt och fyllt ett rum med mitt porlande lyckorop. Det enda som studsar mellan väggarna nu är mitt fasansfulla skrik. Mina jämmer. Och kroppen vrider sig inte längre av välbehag utan av plågor.

Ett evigt lidande.

Ett konstant oväder på min himmel.

Jag vet att du inte hatar mig. Jag vill i alla fall tro att det är så. Det finns ju bara ett av dig och en av mig och jag vill gärna tro, i min naiva fantasivärld, att vi innerst inne vill varandras bästa.

Ta vara på den här korta stunden vi fått på jorden.

Även om jag många gånger velat göra slut på dig.

Göra slut på mig.

Men det är prövningarna. Ibland är de för svåra, för många, för ofta. Då har jag tänkt tanken att jag velat att allt ska ta slut. Inget lyckligt slut men i alla fall ett slut. Jag ångrar mig varje gång, tills nästa gång jag blir överkörd och tänker att livet kanske ändå inte var till för mig.

Men motbevisa mig gärna.

Lär mig att det är värt att fortsätta kämpa, även när varje cell gör ont.

Förklara för mig att allt det jag går igenom nu kommer att vara värt det.

Övertyga mig att om jag gör det här nu, om jag tar mig igenom det här, så finns det ingenting i livet jag inte kommer att klara av.

Jag vet att du inte kan lovar mig ett liv i ständig lycka. Att du inte kan garantera att jag kommer gå resten av livet smärtfritt. Inget liv är så. Jag kräver inte det av dig. Jag vet att jag kommer drabbas av nederlag. Nära som försvinner, kärlek som tar slut. Så jag begär inte några löften. Däremot vill jag vara säker på att jag tar mig ur starkare ur det här. Att jag kommer märka en väsentlig skillnad på början av den här resan och slutet. Att jag kommer få känna på hur det känns att ta ett kliv ur helvetet och tillbaka till verkligheten.

Lova mig det, så får du utsätta mig för mer lidande.

Ge mig det lilla så att jag kan fortsätta kämpa.

Frammana lite ny energi för att ta mig igenom idag, imorgon och dagen efter det.

Snälla livet, gör så att jag vill leva igen.