TidsLiv

 

Går under jorden ett tag. Orkar inte prata med någon eller överhuvudtaget ta hand om mitt liv. Vet att man ska vårda sina relationer men jag orkar inte. Klarar inte av samvaron med resten av världen. Står inte ut med den verklighet det innebär att befinna sig i mitt skinn.

Så jag flyr fältet. I någon slags naiv förhoppning om att allt kommer att ordna sig bara jag håller mig borta tillräckligt länge. Sanningen är alltid tvärtemot. Jag går bara ner mig ännu mer i fördärvet när jag försöker lösa mina problem på egen hand. Funkade det inte under de tjugo åren jag tragglade innan jag hamnade här, så lär det inte funka nu heller.
Lär jag mig?
Knappast.

Men jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte med det här mer. Det är så förbannat svårt och krävande. Jag vet inte ens vad jag längre heter. Blir bara ett misch masch uppe i huvudet. Helt utan riktning eller mål. Och där ska jag försöka navigera mig fram. Bygga nya nervbanor och skapa alternativa förhållningssätt.
Icke destruktiva. Baserade på kärlek och omtanke till jaget.
Inte det lättaste när man helst vill tända eld på alltihop.

Sagt det förut och det gäller fortfarande.
Jag kom inte hela vägen hit bara för att komma hela vägen hit.
Det finns något bortom horisonten som väntar på mig. Jag ska bara stå ut.
Andas igenom smärtan. Låta tvivlet lämna kroppen tillsammans med koldioxid.
Jag visste ju att det skulle bli svårt. Var dock omedveten om att det skulle bli nästintill omöjligt. Och tur var väl det. Hade jag vågat om jag visste hur de här månaderna skulle försöka förgöra mig?
Förhoppningsvis hade jag vågat.
Förhoppningsvis hade jag sett slutet på det också. Och förändringen det gör.
Skillnaden.
Ett före och ett efter.
Precis som vid alla de situationerna där män vanhelgat mig och skapat ett före och ett efter, så gör jag samma sak nu.
Jag. Före behandlingen.
Jag. Efter behandlingen.