TidsLiv

Ögonfransarna är klädda i tårar.

Axlarna bär en mantel av skälvningar. Händerna stela. Fingrarna i kras.

Det är smärta personifierat. Såhär ser lidande ut. Såhär låser det när ett hjärta vill ge upp.

Det är en sång i ständig moll. En himmel där det alltid regnar.

Störtande känslor.

Fallande hopp.

Vi tittar åt ett annat håll.

Rädda att det ska smitta. Vi byter plats och slår bort blicken. Lämnar det sjunkande skeppet. Osäkerheten kring vår egen katastrof blir svaret till att vi drar oss undan. 

Vem vet vad det kan kosta att trösta någon otröstlig?

Hjälpa någon hjälplös?

Vem vet hur länge man måste stötta den som inte kan stå för egen kraft.

Sorg kräver energi.

Olycka kostar lycka.

Fast kanske är det precis tvärtom. 

Kanske är det så att den som inte har något kvar kräver inte att andra ska ge.

Kan är den som står med snaran i handen den som bär tacksamheten i sin andra.

Tänk om den själ som slocknar är den starkaste fyren av de alla.

Vi flyr tomrum. 

Men vi flyr också ifrån de som är tomma. De som behöver stödet allra mest.

De som törsta efter medmänsklighet för att det kan inge en gnutta hopp.

Det gör ont att se någon ha ont.

Men det värker ännu mer att se tillbaka när allt är för sent och ångra att man inte gjorde mer.

Då.

När man fortfarande hade chansen.