TidsLiv

Alla människor behöver en paus.

Få vila. Andas. Ladda batterierna. Hämta andan. Få perspektiv.

Det är universellt. Gäller alla, men kanske är det mycket mer nödvändigt när varje dag är fullspäckad med ångest och smärta. Då behövs det bryt. Stunder där inte livet totalt försöker knäcka en. Eller stunder där livet totalt försöker knäcka en men man känner att man har styrkan att klara av det. Antingen stå emot, eller känna en säkerhet i att hur mycket det än rasar så kommer jag kunna bygga upp det igen.

Jag lever för de tillfällena.

Då luftslottet töms på luft men jag förflyttar ändå mina pjäser framåt. Eller när marken under mig försvinner men jag fortsätter ändå traska. Då jag känner mig totalt utelämnad, helt vilsen, men letar ändå efter nästa etapp.

Jag är levande då.

Jag är som starkast då.

Men jag är ingen robot.

Jag är inte gjord av metall. Jag behöver få pauser. Få vila. Andas. Ladda batterierna. Hämta andan. Få perspektiv. Så ge mig det. Ge mig kraften att orka lite, vilja lite mer. Jag sliter för mitt liv, tar all energi jag besitter, det mista jag kan begära i gengäld är lite vanlig jävla medmänsklighet.

Även om jag vet att universum inte jobbar så. Livet kan halvt slå ihjäl mig och sedan försöka döda mig lite till. Rättvisan uteblir. Så jag måste skapa mina egna pauser. Finna mitt eget lugn på ett hav som stormar.

Det är inte lätt.

Men inget av det jag gör är enkelt.