TidsLiv

Om han har rört vid min kropp. Då vill inte jag ha den. 

Om han varit nära mig. Vill jag så långt bort ifrån mig själv som möjligt.

Om han har tittat på mig. Vill jag aldrig se igen. 

Om han tilltalat mig. Vill jag aldrig höra igen. 

Jag står inte ut med tanken på att det är samma. Att jag äger den uppbyggnaden av celler som utgör den här kroppen, samma kropp som han en gång vidrört. Klarar inte av vetskapen att det enda som passerat mellan honom och mig är tiden. Allt annat är detsamma. Minnet av hans händer finns kvar. Avtrycken finns kvar, hur mycket jag än tvättar mig. Han har präntat in sitt signum i min själ. Beslagtagit mitt väsen och gjort min existens till intet. 

Jag vill halshugga mig själv. Göra mig av med det som är besudlat. Det som en gång blivit till aska och aldrig kan återuppstå. Fäster blicken i skyn för att slippa se ner på det som också han har sett ner på. Kan inte få bort äcklet. Den hinna som löper längs min hud och färgar den svart. 

Jag är märkt. 

För alltid. 

Om detta är sant. Så står jag inte ut. 

Om han har rört vid min kropp, då vill jag inte ha den. 

Om han har funnits i mitt liv. 

Så vill jag inte leva.