TidsLiv

Vi står på ett berg med världen framför våra fötter. 

Just där och då är vi odödliga. 

Den röda fanan får symbolisera den inre kraft som dånar inombords. Den som vill ut och förgöra all ondska. Fylla omgivningen med hopp om en ljusnande framtid.

Jag är lika fylld som alla andra. 

Där och då. 

Men jag bär också på en börda som jag aldrig namngett. Ändå präglar den hela mitt väsen. Allt jag gör och inte gör är beroende på det som inte nämnts vid namn. 

Jag förstår inte vad det gör med mig. 

Där och då. 

Det påverkar mig till den milda grad att mina andetag noga övervägs. 

Allt är styrt. Inrutat. Kontrollerat. 

Jag hävdar bestämt att jag är lycklig men kan inte ens stava till ordet frid. 

För att överbevisa alla och ingen, ingen och alla, så pressar jag mig ännu hårdare. 

Kan klara av ännu mer. Ännu bättre. 

Det är ett försök till överlevnad som egentligen bara banar vägen för det stundade sammanbrottet. Ögonblicket då allting brister. Då fasaden rasar och marken rämnas. 

När historien kommer ikapp så brutalt att den golvar mig. 

Får mig att ifrågasätta om mina andetag ens tjänar någonting till. Tankar på avslut är närvarande. Måste styra mina impulser för att inte testa vingarna eller färga golvet. När det inte längre går så får institutionerna ta vid. De är, om möjligt, ännu mer handfallna än vad jag är. Systemet som ska hjälpa mig tillbaka till livet är felkonstruerat och istället för stöttning får jag nya namn på samma symptom. 

Det känns hopplöst.

Där och då. 

Men kanske att livet ändå ville min väg. För idag behandlas jag. 

Jag är inte i närheten av där jag egentligen vill vara. Men frågan är om jag någonsin har varit det eller om jag någonsin hade kunnat bli det utan att gå igenom det här. Helvetet. Vada igenom lågorna. 

Ut. Till andra sidan. 

Till berget. Toppen av världen. Med fanan fladdrandes högt i vinden. 

Inte för att jag överlevde.

Utan för att jag lever.