TidsLiv

Jag ber på mina bara knän.

Snälla. Låt mig slippa. 

Som om jag kunde skriva om historien.  

Jag försöker vädja tills hans empatiska sida. Att han ska släppa mig. Att han skulle se att jag var ett barn som led. 

Ändå går inget att göra ogjort. 

Det som har hänt, har hänt.

Det är för sent att ändra på någonting nu. 

Det är tolv år sedan, även om minnet är lika närvarande som om det hände här och nu.

Det är så mycket jag vill ändra.

Det är så lite jag kan ändra på. 

Nästan ingenting.

Men jag bönar och ber. Övertalar. Skriker. Köpslår.

Skona mig. Snälla. Visa nåd. 

Jag hörs inte. Egoismens brus dånar över min klagosång. 

Jag har inget att sätta emot.

Så det sker. Mot min vilja sker det.

Och det trasar sönder hela mig. Skär mig i små bitar som lämnas på en smutsig heltäckningsmatta. Jag blir kvar där. Bland ågren och misär. 

När det är över så fortsätter jag att hoppas på att det aldrig skett. 

Kasta tillbaka tiden. 

Snurra jorden baklänges. 

Få det som är gjort, ogjort. 

Snälla. 

Jag ber.