TidsLiv

Det är ett konstant arbete att försöka bli vän med en stad man aldrig valt. Finna sig i den tillvaron som blivit till vardag. Trots att man hela tiden längtar bort. Att det är en påminnelse att finnas till på en plats som förknippas med elände. Även fast det är här jag blir fri. Samtidigt som jag blir låst. Eller sammankopplad. 

Väggarna är klädda med bilder på mig. På mitt liv. På de dagar som har varit med och skapat den jag är. Minnen. Jag skrattar på de flesta bilderna. Det är en fin kontrast med tanke på att jag mestadels gråter nuförtiden. Den här lägenheten har blivit något slags näste där jag sörjer. Gråter tills mitt hjärta trillar ut. Sätter tillbaka till det, väntar två minuter, sedan trillar det ut igen. Och så går det runt. 

När jag möter min spegelbild är det en annan människa som tittar tillbaka. Jag ser det. Andra ser det. Det händer något med mig i den här processen. Inte att jag blir någon annan. Jag tror mer att jag blir någon överhuvudtaget. Att det är första gången jag faktiskt tar mig själv, mitt liv och mina känslor på allvar. Och det gör något med mig. Något stort. Något vackert. 

Rädslan över att vistas här krymper. Jag blir starkare för varje dag. Blir bättre samtidigt som jag blir sämre samtidigt som jag blir bättre. Det elaka förloppet som den här behandlingen har. Som det inte går att göra något åt. Det bara är så. Jag har klagat i oändlighet. Sagt att det borde vara annorlunda. Att någon jävla rättvisa borde finnas i den här världen vilket skulle göra det här mer skonsamt. Men det uteblir. Så jag tystnar. Köper verkligheten. 

Tvekar mycket. 

Men vågar ännu mer.