TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Vid andra sidan jorden.

Kategori: Depression, Dissociering

(null)

Det finns ingen jag behöver be om ursäkt till.
Ingen förtjänar mitt förlåt. 
Ingen annan än mig själv. 
För alla de gånger jag ifrågasatt mina tårar när de gjort om mitt golv till ett hav.
För alla de gånger jag har tvingat min hud att dela på sig för att betala något de inte varit skyldiga till. 
För alla de gånger jag skuldbelagt mig själv för något jag aldrig haft en del i. 
För hatet, för bannandet, för föraktet, för skammen, skadandet, förgörandet, förstörandet. 
För flykten, för undvikandet, för rymningsförsöken, förnekandet, personlighetsklyvningen.
Jag behöver förlåta mig själv för det. 

Många gånger har jag velat bryta med alla som står mig nära för att slippa se hur de lider av att jag lider. Deras frustation över att inte kunna lyfta sorgen ur mig. Deras maktlöshet när jag bara fallit längre och längre ner i djupet och de bara kunnat stå bredvid och se på. Jag kan inte föreställa mig hur det känns. Rädslan, ovissheten. Hur deras tankar bygger upp scenarion varje gång jag inte svarar i telefon. Eller hur de förställer sig samtalet som talar om för dem att jag inte längre andas. 
Det är nog hemskt.
Och jag är ledsen över att de behöver uppleva det. 
Men min kontroll över andras känslor tar någonstans slut vid mitt eget ansvar till mitt välbefinnande. 
Även fast de i min närhet har skadats enormt mycket av mitt lidande så är inte det mitt att bära. 
Jag bär redan tillräckligt. 
Står redan i skuld till mig själv. 
Jag är ledsen över att de har påverkats.
Men jag är ännu mer ledsen över hur det har påverkat mig. 


Kommentera inlägget här: