TidsLiv

Människor som sörjer kramar varandra på ett särskilt sätt. 

Som att man vill lyfta all sorg ur mottagaren samtidigt som man vill själv vill bli av med allt det tunga. Det är en fin, gripande gest. Precis när armarna omfamnar kroppen i ett försök att skänka någon slags tröst. Ett tillfälligt stöd.

För det är det enda vi kan ge. Vår närvaro. Vår axel att låta någon gråta emot. En stadig hand. För i situationer där en människa är död och aldrig kommer åter så finns det inget annat att göra än att bara finnas där. 

Fysiskt. Geografiskt. Bokstavligen. Metaforiskt. 

Inga ord kan görs något bättre.

Inga meningar är tillräckligt tröstande för att kunna eliminera den tomhet som fyllt kroppen. 

Själen har hål. 

Vissa av dem kommer alltid finnas kvar. 

De läker inte. De såren som rivits så djupt att de inte kan försvinna. 

Men.

Det går att leva med dem. Även om kroppen läcker. Även om själen är trasig så kan man fortsätta leva. Det är svårt. Kämpigt. Motigt. 

Men det går. 

Tro mig.

Det går.