TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Tror på ordens tyngd.

Kategori: Behandlingshem, Min historia

(null)

Jag känner mig ensam i min sorg. 
Känner att ingen förstår och att ingen vet. 
De säger att jag är stark och att jag klarar det här men de har ingen aning. De vet inte en bråkdel av vad jag tampas med om dagarna. De kan aldrig föreställa sig vilka känslor som jag drabbas av. Hur det är att genomgå den här behandlingen. Hur det känns att behöva bearbeta tjugo års förnekade minnen. 

Detta var aldrig något jag valde. Ändå är det i det här jag tvingas leva. 
Med vetskapen av vad andra har gjort mot mig. Och vad det gör med mig. 
I det ska jag försöka finna någon ro. Komma till sans. Hitta en inre frid. 

När allt det här är över kommer det ändå inte vara över. Jag kommer behöva leva med det här resten av mitt liv. Jag ska förhålla mig till det här resten av mitt liv. Målet med behandlingen är självklart att det ska bli lättare och att jag kommer att kunna hantera det på ett annat sätt, men ingenting försvinner. 
Smärtan, lidandet, minnena, allt det finns kvar. 
Det präglar mig. 

Ibland låter det på omgivningen som att allt kommer att lösa sig för att jag är så förbannat stark. 
Jag vet att de säger det i all välmening, och jag behöver också höra det, men ibland vill jag bara skrika rätt ut att jag vill inte behöva vara stark! Jag vill inte behöva klara det här för jag vill inte ens gå igenom det! Alla de tragedierna som drabbat mig har satt så djupa spår att de har påverkat hela mig. Vem jag är som person. Hur jag tänker om mig själv. Allt. Det har påverkat allt. Det gör mig varken till stark eller svag att jag sitter med det. Jag har överlevt det. Men det är också ett helvete att behöva överleva. 
Och att fortsätta leva. 


Kommentera inlägget här: