TidsLiv

Jag är en dålig kartritare för jag är selektiv. 

Väljer att utesluta vissa delar. Inte ta med vissa områden. 

Jag hindrar kartan från att bli intakt. Fyller den med luckor. 

Viket gör att människor kommer komma till ett vägskäl och inte veta vilket håll de ska ta. 

Vilket gör att jag kommer komma till ett vägskäl och inte veta vilket håll jag ska ta. 

För kartan är min. 

Det är mina delar och mina områden. 

Det är mitt liv som präntas ner på papper. Men jag hoppar över vissa bitar. 

De som gör för ont. 

De som är för svåra att ta in. 

Jag kan tillåta minnet om hur jag börjar skolan att finnas kvar i mitt liv men jag kan inte tillåta att jag bara var ett barn första gången jag fick känna på hur själsliga svek känns. 

Jag kan acceptera att min moror dog när jag var 6 år men jag kan inte acceptera vad min lärare gjorde mot mig när jag var 16 år.

Det gör att kartan aldrig kan bli hel.

Det gör att mitt liv aldrig kan bli helt. 

Det gör också att det blir svårare att navigera sig in i framtiden 

Vi lär oss av våra misstag och vi lär oss av saker som skadat oss. Men om det ena inte får finnas med kommer kartan innehålla grund, ruiner och stup som inte kommer upptäckas förrän vi står mitt i det. Då kommer vi ställa os frågan "Varför i helvete var inte det här utmärkt!?" 

och vi kommer ha svaret i vår hand. 

Vi gjorde en karta med luckor.

Jag gjorde ett liv med luckor. 

Nu måste de fyllas i. Historien ska bli komplett, även med allt det svarta.

Kartan ska bli hel.

Livet ska bli helt.