TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Nu, när inget och allt känns.

Kategori: PTSD

(null)

Stackars kropp. Stackars, stackars arma kropp. 
Vad har du fått stå ut med? 
Kan du fortfarande hålla dig upprätt trots att allting i ditt liv har velat se dig på knä? 
Du lämnar blodspår efter dig. Ditt ansikte vittnar om andra människor grymhet. 
Ondskan som kan vara så subtil som att passera en gräns. Ta ett intiativ. Strunta i konsekvenserna. 
Nu är du klädd i sårets tunga börda. Läcker överallt. 
Exploderar av smärta och imploderar i sorg. 

Stackars hjärta. Stackars, stackars älskade hjärta.
Vad har du tvingats uppleva?
Dina slag är fortfarande markanta trots att verkligheten försökt att kväva dig. Kramat om dig så hårt och hämmat allt flöde. Din uppgift att förse kroppen med liv har hela tiden varit motarbetat. Som en utdragen tortyr som fått din sinuskurva att jobba i otakt. Ibland, till och med, blivit helt rak. 
Bröstet har fått avslöja din position. 
Du har gjort vad du kunnat för att bli hörd.

Stackars själ. Stackars, stackars lilla själ. 
Vad har de utsatt dig för?
Går det att leva i en värld som har inneburit så mycket lidande. Fortfarande hoppas på att imorgon kommer vara annorlunda. 
Du är transparent samtidigt som dina färger lyser starkare än någonting annat. Det du saknar i historia tar du igen i förhoppningar. Den låga som fortfarande flämtar för att du vill ännu tro på att det kan bli annorlunda. Att det går att stå ut med att allt gör ont med tilltron till att det inte alltid kommer att göra det. 
Ändå vet du inte.  
Ändå fortsätter du. 

Inga odds har legat i din riktning. Alla vindar har blåst åt fel håll. 
Tusen och åter tusen nederlag har kantat dina decennium. 
Fler än vad någon ska behöva genomlida. Mer än vad någon ska behöva beskåda. 
Vi kan prata om orättvisa och rättvisa, men vad tjänar det till?
Det gör bara ännu mer ont och det är i stort sett omöjligt att finna meningen i slumpen.
Du tror istället på ödet. 
Det måste komma något gott ur det här. 
För det kan inte vara meningen att en människa ska genomlida upprepade tragedier och sedan är allt slut. Över. Förbi. 
Det måste finnas något annat. Något vackert. Något som betyder något. 
Något överhuvudtaget. 
Du vill tro på det. 
Därför tror du på det. 
Därför kommer det bli så. 
Därför att du kommer att se till att det blir så. 



Kommentera inlägget här: