TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Mitt i sorgens öga.

Kategori: Allt det andra

(null)

Idag brann Stora Torg till din ära. 
Tända ljus fladdrade i vinden. Duggregn. En skara människor som trotsat mörkret och gett sig ut med små levande ljus i händerna för att lysa upp vägen vi vandrar på. Spridda gråt. Tårar som fick falla över kullerstenarna. 
Någon hade svårt att hålla sig upprätt.
Någon annan stod tätt intill för att hjälpas åt med balansen.

Ingen kan förstå. Ingen vill egentligen ta in vad det är som sker. 
Vad det är vi gör. Varför vi har samlats där. 
För att du är död. Hur ska någon någonsin kunna ta in det?

Det kommer som spridda skurar. Slår emot en som en vägg. För att sedan försvinna igen och man går in i en någon slags dvala där allt bara är en mardröm. Att det är ett misstag. Du är inte död. Du lever fortfarande. Att snart kommer allt vara över och vi kan röra vid dig igen. Se dig. Höra dig. 
Jag håller fast vid det. Klamrar mig desperat vid det. Men det är svårt ett hålla fast i. För jag vet att sanningen är en annan. Verkligheten är en annan.
Du finns inte. 
Det är vad som är sant. 
Du lever inte. 

När jag lämnade Stora Torg bakom mig var det med tunga steg jag vandrade hem i natten. Ljusen dansade fortfarande. Fotografiet med din bild på stod kvar. Människorna hade skingrat sig. Gått åt olika håll för att kanske aldrig mötas igen. Främlingar förenade i sorg. 
Jag fortsatte att tända ljus för dig. Lät fönstret fyllas av lågornas sken. Sa några ord. Ringde en av dina närmaste vänner för att höra att hon var okej. Så okej man kan vara i det här. 
Jag vill skriva mer men jag kan inte. 
Jag har inget mer att säga. 


Kommentera inlägget här: