TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Mitt hjärta brinner.

Kategori: Dissociering, Slutenvården

(null)

Akuten bär mitt namn.
Där har jag hittats och förts till oberörda vitklädda som bara undrar om de kan medicinera bort symptom.
Det är ingen idé.
Jag har redan försökt det. 
Hade det fungerat hade inte främlingar hittat mig i ett parkeringshus helt avtrubbad och oförmögen att kommunicera eller röra på mig. Jag hade inte behövt föras till ett höghus med för många fönster men ändå för lite perspektiv. 

Detta är inte det liv jag hade valt. 
Ändå är det såhär mitt liv är. Jag bor inte där jag vill, jag umgås inte med dem jag vill, jag träffar inte dem jag vill, jag är inte nära dem jag vill, jag rör mig inte på de platserna jag vill, jag pratar inte med de människorna jag vill. 
Det är så mycket jag inte vill göra som jag ändå måste göra. Där listan på negationer kontrar alla måsten. 
Jag kan inte vinna. 
Det är såhär mitt liv ser ut. Oavsett mitt tycke. 
Jag kan inte göra något ogjort. Jag kan inte ta bort något. 
Jag vill.
Men kan inte.
Så därför jag hamna jag här. 
Med ett för snävt spektrum och för lite andrum och undrar om det någonsin kan bli bra igen? 


Kommentera inlägget här: