TidsLiv

Så var vi där igen. 

På botten. 

När jag inte trodde att det kunde bli värre så kommer livet och motbevisar mig. Gång på gång. Det hinner aldrig lätta förrän nästa stöt kommer. Och jag ska bara försöka parera det. Överleva slagen. Ta mig upp alla de gånger jag fallit ner. 

Att bli lämnad är fruktansvärt. Att känna sig övergiven är hemskt. Plötsligt är jag ensammast på jorden och ingen bryr sig om mig. Allt hopp om en förändrad morgondag försvann i samma ögonblick som hans läppar uttalade de domedagsfyllda orden. Fick en till sorg att bearbeta mitt i allt elände. Som om jag inte hade tillräckligt. Jag går på knäna, sjunger på sista versen, kippar efter andan.

Kan livet, snälla, gå lite i min väg? 

Kan jag, snälla, få uppleva lite ljus?

Är det för mycket begärt? 

Efter allt jag genomlidit, är det verkligen för mycket begärt? 

Jag har nästan blivit dödad. Jag har nästan tagit död på mig själv. 

Jag har skadats och skändats. Förnedrats och förödmjukats.

Jag har lidit i fler år än jag inte lidit. Levt i smärta längre än jag inte gjort det. 

Så mycket har velat förgöra mig. Så mycket har gått emot mig. 

Ändå står jag kvar. 

Jag har överlevt så mycket. 

Jag kan överleva ett krossat hjärta också.