TidsLiv

En dag ska min katastrof bli din begravning.

Vi ska mötas längs mittgången och sedan byta planhalva. 

Du ska få ta över mitt helvete. 

Här. 

Jag ger det till dig. Jag har förvaltat det i tjugo år. 

Nu är det din tur. 

Sedan ska jag följa din utveckling. Din nedbrytning. 

Där du ska få känna på hur det var att som åtta år inte tycka sig vara värd något. 

Den grunden som du byggde. 

Den framtid som du banade väg för. 

Där sedan andra tog vid. 

För du var inte ensam. Och kan inte hållas ensam ansvarig för hur det har gått för mig eller hur jag mår. Men du är en del av det. En stor del. En bidragande faktor till att jag bor på ett behandlingshem. Till att mina dagar mestadels består i att försöka överleva. Ta mig igenom timme för timme. Inte förlora mig i självhatet. Inte skada mig själv. Inte låta andra skada mig. 

Den inre kampen. 

Den utomstående striden. 

Så vi möts vid mitten. Träffas. Konfronteras. 

Sedan byter vi. 

Du får smärtan. Hatet. Lidandet. 

Jag försvinner bort. 

Du blir kvar. 

Jag skulle säga "Lycka till" men du förtjänar det inte.