TidsLiv

Han hade lika gärna kunnat slå mig hårt i ansiktet. 

Faktum är att det nog till och med hade varit lindrigare än den meningen som alldeles nyss stannat jordens rotation. 

Den kom helt oväntat också

När garden låg nere och jag inte hade en chans att värja mig mot de orden som träffade mig rakt i bröstet som ett pistolskott. 

När de väl är sagda går de inte att ta tillbaka. De hålls som en sanningen och gör att alla försök till förnekelse blir lönlösa. Slaget mot väderkvarnen. Vinner aldrig den striden men envisas likt förbannat att fortsatta försöka, trots att mina inre organ långsamt börjar stänga ner. 

Min kropp förblöder av sanningen. 

Eller så förblöder den för avsaknaden av den.

I närvaro av lögnen.

I samverkan med undvikandet. 

Jag vill inte ha det bokstavligen.

Vill inte veta exakta termer eller benämningar. Vill ha allt inlindat och dolt bakom broderade meningar och utsmyckade förklaringar. Vill kunna vila i en trygghet att här kommer jag slippa konfronteras med det som skrämmer mig allra mest. I någon slags naiv förhoppning att det går att bearbeta utan att samarbeta. 

Komma till ro utan närvaro. 

Tänk om det är annorlunda med mig?

Att jag faktiskt kan vinna slaget mot vindarna. Hoppet tänds.

Klamrar mig fast vid ett nytt försök att undvika.

Jordens rotation står fortfarande still. 

Det kan vara annorlunda med mig. Fast aldrig fullständigt. 

Jag kan kämpa in i döden men jag kommer ändå dö. 

Det som är sant är sant, oavsett hur lite jag vill det.