TidsLiv

Tröttheten vet inga gränser. 

Försöker processa livet i ett andetag men finner mig själv liggandes på ett betonggolv. 

Hur kom jag hit?

Hur kommer jag härifrån?

Går runt som i ett töcken och väntar på nästa katastrof. Tänker att om jag tänker igenom alla möjliga scenarion så hinner jag förbereda mig. 

Ändå är jag aldrig redo.

Ständigt blir jag chockad av hur mycket motvind det blåser på mitt hav. 

Hoppet om en alternativ flyktväg sinar. 

För varje dag som går, för varje tår som faller, kommer jag närmare den brutala sanningen. Den som innefattar våld, blod, ondska och mörker. Den jag försökt undvika i tjugo år men som har gjort allt för att inte undvika mig. 

Trott att jag kan ta mig ur det här genom att sälja allt jag äger och har. 

Har klarat mig, men till vilket pris?

Jag kan inte vara i min hemstad. Jag kan inte träffa min familj. Jag kan inte umgås med mina vänner. Jag kan inte vara med mannen jag älskat. Jag kan inte andas samma syre som mina demoner. Jag kan inte befinna mig i samma land som mina dementorer. 

Det är inte värt det. 

Jag har sluppit att konfronteras med mitt inferno men har skapat ett parallellt helvete istället. Lever som fängslad i en mardröm. 

Där jag inte undkommer något, inte undviker något, men är inte heller delaktigt i något. 

Båda sidorna har krympt. 

Jag står kvar i mitten med en snara i min hand.