TidsLiv

Vad fan vet du? 

Vad vet du om vad jag går igenom? Vad jag gått igenom? Vad vet du om vad min själ tvingas genomleva? Är du ens intresserad av att ta reda på hur det har kunnat gå så långt att jag ser skapandet som en lösning? Eller nöjer du dig med dina fördomar.

Nonchalanta glider du förbi min olycka utan att ens spela berörd. Fastän du behövde häfta ihop två delar av mitt skinn som delat på sig. Som jag, självmant, delat på.

I panik. Frustration. Desperation.

Du slänger ut frågan "Hade du ångest?" och får det att låta som lite vanlig -ska jag ha mjuka eller hårda tacoskal-vånda.

Det är som en lek. Något roligt. Spännande. Trots att inget i det här är roligt eller spännande. Tvärtom.

Det är bara ett nederlag att jag återigen sitter på en kall brits med bedövningssprutor i armen.

Det är bara en tragedi att jag såg det som en utväg att skada mig.

Och att då tvingas träffa på dig, träffa på honom. En falsk muntergök. Han gör inte situationen bättre. Han gör mig bara irriterad med sin oförmåga. Hans lättvillighet kring den faktiska situationen. Han får det att låta så enkelt. Så banalt.

Jag tror inte han kan förställa sig det infernot som pågår innan, den oerhörda smärtan och uppgivenheten när jag väl gör det och den obarmhärtiga skammen och tomheten sm kommer efteråt.

Det ligger ett helt liv bakom varje sår. En historia bakom varje ärr.

Han vill nog inte lyssna på det. Det vill nog ingen. Ändå är det min vardag

Så vem ska lyssna på mig?

Jag lämnar akuten mer tom och nedbruten än innan jag kom dit. Det är bra jobbat av en läkare som bara träffa mig i tio minuter. Vars enda uppgift är att hjälpa människor med deras problem.

Hjälp till att läka. 

Inte bidra till mer smärta.