TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

En värld utan henne.

Kategori: Behandlingshem

Mördare.
Finns inget annat ord för er. 
Mördare. Kallblodiga jävla mördare. 
Fanns det ett straff så skulle det vara att få genomlida exakt det ni utsatt er offren för. 
Skammen, förnedringen, skulden, sorgen, smärtan, hatet, rädslan, uppgivenheten, hopplösheten. 

Sedan.
Stunden precis innan självmordet. 
Ni skulle få vara med och se när människan ni utsatt tar sitt sista andetag. Ensam. Ute i skogen med inte en själ i närheten. Hur hennes insida blöder och hon inte längre står ut. Hur allt det hopp och ljus som ska fylla en människa nu är borta. Det mörker som omsluter hela hennes själ. Får hennes att se svart i allt. Även i skratt och i leenden. 
Driven till den grad att ingen lycka finns. Bara sorg. 
Då orkar man inte längre. 
Ni borde få se det. 
Gränsen när en människa bestämmer sig och går till handling. 
Det borde vara ert straff. Den känslomässiga kraschen som inträffar hos en själ vars insida brister. Och sedan hur planerna börja smidas. Oviljan att försvinna men viljan att få vila. Ambivalensen. Men sedan övertygelsen om att det ändå aldrig kommer att bli bra igen. 
Ni borde vara där och se när hon tänker det kommer aldrig bli bra igen. 

Sedan.
När familjen får beskedet. Föräldrarna. Syskonen. Barndomskompisen. Vännerna.
Hur de går från chock till förtvivlan, tillbaka till chock, till förfäran, till förkrossade, till uppgivna, till helt uppfyllda av sorgen och saknaden. 
Frustrationen som växer i omgivningen;
Kunde jag ha gjort något?
Kunde jag ha sett något?
Kunde jag ha förhindrat det?
Tänk om. 
Tänk om. 
De kommer skylla på sig själva. Anklaga sig själva för att de inte försökte tillräckligt, inte ansträngde sig, inte brydde sig, inte älskade. Trots att de gav allt de hade att ge. 
De har inte gjort något fel. Ändå känner de skuld. 

Medan ni. 
Ni som egentligen bär detta kors. Som är anledningen till att en ung kvinna, med hela livet framför sig, kommer att tillbringa resten av tiden under jorden. Ni går fria. Ni slipper se denna tragedi. Slipper höra gråten från hennes mamma. Slipper se de rödgråtna ögonen hos hennes syster. Behöver inte vara med om när bästa kompisen faller ner på knä och skriker rätt ut. 
Jag tror inte ni skulle klara av att leva med er själva om ni visste vad ni bidragit till. Hur många liv som är förstörda på grund av er. 

Jag önskar er inte döden. För öga för öga gör världen blind. 
Men jag tycker att ni borde veta. Borde få se vad ni har gjort. 
Om ni visste att ni drivit en människa till självmord så tror jag inte ni heller skulle vilja leva. 
Och då skulle ni i alla fall förstå vad hon kände. 
Precis innan hon tog sitt. 


Kommentera inlägget här: