TidsLiv

En global rörelse passerar min närvaro. 

Bryter lugnet. 

Tvingar ut mig i ett folkhav att människor med liknande erfarenheter och samma upplevelser. 

Det finns en värme där. En gemenskap.

Men jag är också rädd för den. För att den är sann. Äkta. På riktigt.

Om jag sällar mig dit så betyder det att jag också bär på en historia likt deras. 

Då blir mina minnen sanna. 

Jag vet inte om jag är redo för det. 

Hör ni hur det låter? 

I vilka tankegångar jag fortfarande går i. Som att det är ett val. Fortfarande. Att det finns ett kryphål. En utväg från detta mörker. Att jag ändå ska slippas konfronteras, fullt ut, med mina demoner och kunna fortsätta mitt liv som att inget hade hänt. 

Det är så vackert naivt. 

Så oskyldigt dumt. 

Jag förstår att jag vill det. Att jag fortfarande söker med lyckta efter ett alternativ. 

Allt vore bättre än att erkänna att jag varit utsatt för flera övergrepp. 

Jag vet inte om jag vill det. 

Samtidigt. 

Vill jag inte leva i det jag gör nu. 

Så när vågen går utanför mitt fönster tittar jag på den. Följer den. 

Vet att jag kommer behöva sälla mig dit. Jag tillhör den skaran. 

Så mycket i mig tvekar. Så mycket av mig är rädd. 

Jag kommer aldrig bli redo.

Jag måste bara bestämma mig för att jag ändå är det.