TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Det jag behöver när jag inte behöver något alls.

Kategori: PTSD, Självskadebeteende

(null)

Jag håller handen över hjärtat, utanpå huden. 
Försöker skicka kärlek in genom mitt största organ för att landa i min livsuppehållande muskel. 
Som för att stanna den puls som rusar ut över ett stup. 
Skära ner det ytliga andetaget som hänger i taket. 
Stoppa det sympatiska nervsystemet från att somna in i toxiner. 

Jag försöker lyssna till vad de tusen och åter tusen inneboende tårarna vill säga mig. Hur de kräver sin rätt efter såhär många år. Att de inte kan ta hänsyn till situation eller kontext längre. 
Nu tänker de bara existera utan grundpremisser. 
Finnas till när jag som minst vill det och när jag som mest behöver det. 
De faller. Kompromisslöst. 
Varenda en av dem gör ont.
Varenda en av dem är läkande. 

Jag lägger handen över den läkta huden på min arm. Känner det utbuktande ärret. Det som löper som en flod längs med min underarm. 
Där har rakblad fått hävda sin åsikt. Där har självhat tagit sig friheter. 
Det värker. Inte bara rent fysiskt. Det gör ont i själen också. 
Vetskapen att de inte bara skadade mig, de drev mig även till att skada mig själv. De spädde på min förvrängda självbild och gjorde det möjligt för fler människor att kliva in i min borg och regera över mig. Jag hade inte längre rätt till mitt egna jag.
Jag var ingens.
Jag var deras. 

Det hugger till i hjärtat. 
Det svider till i armen.
Det värker i själen. 
Så mycket smärta har fått leva inom min andningsradie. 
Så många år har passerat med konstanta plågor. 
Jag har varit övertygad om att jag förtjänat det. Att något i mig har varit så hemskt och fasansfullt att jag förtjänat att lida. Att plågas. Att skadas. 
Ändå kan jag inte räkna upp en enda sak jag gjort som skulle ens komma i närheten av att rättfärdiga det jag varit med om. Det går inte. Det finns inte.
Jag har straffats trots att jag inte gjort något fel.
Kanske är det de som gör mest ont. 


Kommentera inlägget här: