TidsLiv

Han står i ena hörnet. 

Likt en skugga klättrar han upp på väggen. Mörk. Oigenkännlig. Omänsklig. 

Väntar på att sömnen ska göra intrång och han kan få låta sina klor få spela över hennes hud. Ta sig in i hennes celler och fylla dem med skräck. Ta över drömmarna om en ljus framtid och istället tynga ner det redan tyngda sinnet. 

Han har inget namn. 

Är djävulen och demonen. 

Helvetet och ingenmanslandets herre. 

I alla tider och i alla länder har han dykt upp som svarta faran och bringat olycka i människors liv. 

Är hård och kall. 

Stel och stum. 

Hon börjar falla ner i djupsömn. 

Det är snart dags. 

Han försöker ignorera snyftandet. Vill inte påverkas av det. 

Han har ett mål och en uppgift. Tårar ska inte hindra honom. 

Monster stoppas inte av böner. 

Ändå tvekar han. Ställer sig vid sängkanten och ser på den varelsen han skulle hemsöka i natten. Ser hennes darrande kropp. Hennes söndergråtna kinder och rödsprängda ögon. 

Hon har kämpat hela dagen med att hålla sig vid liv. 

Hon ska inte behöva kämpa inatt också, tänker han, och lägger på en extra filt.