TidsLiv

Sorgen förlamar mig. 

Tar sig in i varenda cell och driver den till självförstörelse.

Ett utdraget dråp. Ett sakta självmord. 

Jag försöker att röra mig mellan rummen men kommer ingen vart. Benen vägrar bära mig och kroppen har slutat lyda. Jag blir sittandes i hallen med huvudet hårt pressat mot väggen. Vilar där. Låter en annan kraft få hålla mig uppe för jag klarar inte av det själv.

När jag slår upp ögonen igen är de fyllda av Atlanten. Kan omöjligt navigera mig. 

Det skymmer min blick och det hämmar min vilja. 

Får bryta ner livet i små beståndsdelar för att överleva det. 

Fokus andning. Näring. Sömn. Ömhet.  

Kan inte leva mer än en minut i taget. Klarar inte av några vida perspektiv.

Befaller mig själv att resa på mig. Måste ta mig upp från den här platsen. 

Både geografiskt och metaforiskt. 

Jag sjunker här. Dränks sakta. Snart kommer hela jag vara under vattenytan och därifrån finner jag inte ljuset igen. Måste bryta mig loss innan jag är helt uppslukad. 

Det tar all min energi, kräver all min vilja. 

Men till slut står jag där. På två ben. Svajig. Omtöcknad. Orkeslös. 

Samtidigt som ett inre driv finns inom mig. 

Övertygelsen om att jag kan överleva det här. Att jag måste överleva det här. 

Det finns inget annat. 

Fylld av mycket sorg men lite hopp tar jag ett steg i riktning mot mina mål. 

Kan inte begära för mycket av mig själv. Att bara andas är tillräckligt. 

Sluter en pakt med min bundsförvant.

Jag kan ge upp imorgon.

Jag ska klara av idag.