TidsLiv

Så kom den. 

Som från ingenstans fast ändå inringad i kalendern. Som helt från det blå fast ändå nedräknad till i detalj. 

Årsdagen. Ett år. Tolv månader. Femtiotvå veckor. Trehundrasextiofem dagar.

Det är ett år av misär, av panikattacker och flashbacks. Ett år av exponering för mina värsta minnen. Det är otaliga timmar sittandes i ett rummför för att dissikera det mitt inre tyngts av. Möta det som jag är räddast för. Göra samma sak vecka efter vecka med en förhoppning att det ska göra skillnad. Jag kan inte veta säkert utan måste bara lita på dem när de säger att det är i helvetet som förändringen ligger. 

Paradoxalt nog. 

Så jag har stannat kvar. 

Dyker upp på varje uttalad tid. Sitter där och ältar mitt förflutna, bryter ihop, gråter en miljon tårar, ifrågasätter allt jag är och går därifrån ännu trasigare för att sedan göra om samma sak dagen efter. Som ett lidande som aldrig tar slut. Fast ska ta slut genom att upprepas till kroppen lärt sig. Vant sig. 

Sådant tar tid. Mer än ett år, tydligen. Uppenbarligen.  

Mycket har jag fått. Nya ärr på kroppen, de berättar alla varsin liten historia om när äcklet, skammen eller skulden tagit över. När hatet vänts inåt istället. Det är svårt att vara arg på någon annan när man fortfarande förnekar att det ens finns någon annan att vara arg på. Det blir förakt utan riktning. Utan styrkraft. 

Det fångas istället upp av självkänslan som marineras i tvivlet. 

Jag har fått perspektiv på psykisk ohälsa, i sin renaste form. 

Vet hur det är att gå igenom en tuff behandling mot PTSD. Jag vet hur det är att vara på botten. 

Mycket har jag fått. 

Mycket har jag gett. 

Lagt min själ i händerna på behandlingen och hoppats på att få den tillbaka intakt. Förlitat mig på att det här är värt det. Det måste vara värt det. 

Hoppats på en försoning. Förlikning. Förändring. 

Jag har investerat all energi i det här, all min kraft, alla mina andetag. 

Mycket har jag lärt mig. Att tårar aldrig tar slut trots att man gråter flera dygn i streck. När livet slår för hårt tycker jag att det är för svårt ett leva och söker enkla vägar. Destruktiva. Innefattar självförstörande handlingar, rakblad, män som vill bränna mig ännu mer. Innefattar vilan, den eviga tystnaden. Kan längta så efter döden samtidigt som inget i mitt liv är färdigt. 

Det är inte såhär det ska sluta. 

Ett år. 

Det är också ett år av saker jag missat. Födelsedagar, firanden, tillställningar, middagar, resor. Skratt, glädje, möten. Det gör ont att tänka på allt det som gått mig förbi, så jag låter bli. Försöker istället fokusera på allt det som den här tiden kan ge mig. Vad det här året kan skapa för förändringar. Jag kommer inte behöva fly längre, jag kan sluta undvika. Jag kan börja känna igen utan att vara livrädd för att känslorna ska ta över och slå ut alla mina funktioner. Jag kan sluta vara rädd hela tiden, överallt. 

Så mycket kan bli annorlunda. 

Jag har fått mycket. Gett mycket. Missat mycket. 

Jag har förlorat mycket. 

Men vunnit ännu mer.