TidsLiv

Det som är bra med att jag är sjuk i influensan är att rösterna som säger åt mig att skära i mig själv har avtagit någorlunda. Med hänsyn till att lederna värker, huvudet spränger, halsen är svullen, ögonen svider, lymfkörtlarna ömmar, lederna lider - Jag behöver inte öppna sår också.

Försöker hålla fast vid den känslan. Den empatiska delen som vill ta hand om mig själv istället för att förgöra mig själv. Den är ny och ganska okänd. Har blivit så van vid självhatet att det känns underligt när det inte fyller mitt huvud. Men jag förstår också att det är såhär det ska vara. Det är inte normalt att hela tiden tänka på vassa blad. Att hela tiden fundera på när jag kan få skära igen. Eller strategiskt placera ut vassa föremål för att alltid ha möjligheten. Att lämna ifrån mig alla mina ting skulle jag aldrig göra. Det är alldeles för svårt. Även de dagar då jag inte skadar mig så är det skönt att veta att om jag vill, så kan jag.

Så det är ett skönt avbrott när de tankarna inte upptar all tid jag har.
Jag får en känsla av hur det kan vara.
Hur det ska vara.