TidsLiv

Det är en urladdning. Det skulle gå att alstra ström ur reaktionen och försörja en hel stad med el. Det kan jämföras med en atombomb. Det skövlar skogar, tömmer hav och river byggnader. Men det är inte en naturkatastrof. Det är inte Moder Jord som hämnas. Det är en inre kris. Ett sinne i uppror. En människa i nöd.

Det går att försöka hitta liknelser som ska ge en bild av vad egentligen det är som sker men ingenting kommer i närheten. Det är omöjligt att beskriva det helvete som utspelar sig inom loppet av en minut. Hur all smärta och sorg bestämmer sig för att simultant göra sina röster hörda. Kräver sin rätt till erkännande. Då finns det inget kvar att göra mer än att bara blunda, låta det ske och hoppas att det går över fort.

Det går sällan över fort. Själva toppen berörs ganska omgående men sedan är dalandet tillbaka till utgångsläget ofta lång och utdragen. Fylld med sinnesstämningar som alla fyller sin funktion. Det passiva, det uppgivna, det aggressiva, det hopplösa, det likgiltiga, det ledsna och det tomma. Alla ska gås igenom innan någon slags grundpunkt infinner sig. En upplevd trygghet, om än imaginär. För det går inte att skonas. Det går att böna och be om att slippa men det kommer likt förbannat. Tills dagen då man inte är rädd för att det ska hända. Då man välkomnar ångesten, bjuder in den till att stanna. För då tappar den kontrollen.
Det kan låta omöjligt.
Men det går.
Jag tänker ta mig dit.