TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Tysta mina ögon.

Kategori: PTSD

 

Jag har inte ens hunnit vara vaken i fyra minuter innan jag ligger på golvet och kippar efter andan. I en krampaktig position där luftvägarna är blockerade och syretillförseln är strypt. Med ett sinne som bombarderas av intryck som bara finns i mitt huvud och hänger inte alls ihop med den verklighet som utspelar sig framför mig. De krockar. För rummet är lugnt. Tyst. Men inuti mig pågår ett kaos utan dess like. 

Jag blir så frustrerad. Så jäkla arg. Är det såhär här mitt liv har kommit att bli? En vardag där jag inte ens kan se ett förbannat nystan utan att hjärnan, på mindre än en nanosekund, kopplar ihop det med grova rep. Ska jag vara såhär begränsad? Är det min värld nu? Den blir bara snävare och snävare. Jag kommer till slut inte kunna röra mig utan att se något som kan påminna om att påminna om att påminna om ett minne. 128 tusen olika led som alla leder fram till samma sak. 
Skräck. Smärta. Kontrollförlust. 

Efteråt är jag otröstlig. Både på grund av att jag var tvungen att uppleva allting ännu en gång men också för att jag tvingas leva med det här. Sida vid sida, eller snett bakom. Det är såhär mitt liv ser ut nu. Jag kan aldrig på förhand räkna ut vad som kommer trycka på mina punkter. Jag kan ana och gissa men sedan finns det ett spektrum som jag inte trodde jag behövde ta hänsyn till. Men där hade jag fel. Evolutionen har lärt oss att generalisera. Kategorisera. Hellre springa en gång för mycket än en gång för lite. Vilket är rätt godtyckligt men praktiseras bokstavligen. Så vad som helst kan ge mig minnesbilder. Allting och ingenting. Jag kommer inte kunna veta. 

Så jag har två val :
Antingen gömma mig för allt. Ständig passande och uppmärksam på vad som kan komma att väcka minnen. Ett liv i stress. 
Eller så kan jag möta mina rädslor. Gå emot allt det som min organism säger och bege mig ut i livet med vetskapen om att det kan finnas saker som skrämmer mig. Men inte låta det begränsa mig. 
Jag vet vilket val jag måste välja. 
Och jag hatar att det är just det valet. 


Kommentera inlägget här: