TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Tänk ett varv till.

Kategori: Dissociering, PTSD

Jag skulle aldrig önska dig olycka. Jag skulle aldrig tycka att det var ditt fel. All den smärta och allt det lidande du känner skulle jag bekräfta. Jag skulle rättfärdiga det och säga att du får känna. Du måste känna. Du måste få vara arg, ledsen, förbannad, förvirrad, förkrossad, sorgsen, glad, lycklig. Du får utforska hela ditt känsloregister och du för göra det om och om igen.

Det är så jävla jobbigt det du går igenom så att du ibland inte vet vart du ska ta vägen. Om jordens dragningskraft ens kan hålla dig kvar. Det känns som att du upplöses. Försvinner ut i intet. Du tappar bort dig själv. Glömmer av vem du är och vad du vill. Har svårt att greppa verkligheten för att den ter sig overklig. Det är total förvirring och fullkomligt kaosartat.

Det är helt rimligt att vara i tusen bitar efter vad som har hänt. Det är helt normalt att reagera med total panik när något påminner om det förflutna. Det är en sund reaktion att bli rädd. Det är okej att reagera. Gråt ut all din sorg. Skrik ut all din smärta.

Jag skulle aldrig lägga skulden på dig. Skulle aldrig tycka att skammen är din att bära. Jag skulle aldrig tycka att din reaktion är fel. Aldrig ifrågasätta dina tankar och dina känslor.
Jag skulle aldrig göra så mot en annan person.
Så varför gör jag det mot mig själv?

 

Kommentera inlägget här: