TidsLiv

Min tid här är räknad. Även om jag inte känner till siffran. Jag vet inte hur många månader, veckor eller dagar som är kvar. Ingen kan veta. Det här är en process. En jäkligt långsam process. Den är påtagligt smärtsam. Noggrant oberäknelig.
Trots det försöker jag hela tiden ställa frågan. När får jag åka härifrån? När är jag klar? Svaret är alltid samma; Ingen vet.
Det enda de säger att de kan veta säkert att att jag kommer känna när jag är redo. Jag kommer kunna bedöma det utifrån hur jag hanterar mina minnen och mina känslor. Det kommer synas på mina skattningspapper. Hur tiorna går ner till treor, kanske tvåor. Diagnoserna kommer att raderas. Jag kommer bli friskförklarad.
Det kommer vars tydligt. Och det är det inte nu. Det kommer vara en väsentlig skillnad. Och ju mer jag accepterar läget, desto fortare kommer det att gå. Det är inte direkt tidsoptimistiskt att försöka förhandla med det faktum att jag faktiskt är på ett behandlingshem. Det är svårt att slåss med verkligheten. Svårt att argumentera med realiteten. Så jag försöker lägga ner det.
Radikal acceptans;

Jag kom hit av en anledning.
Jag är här av en anledning.
Och jag kommer åka härifrån av en anledning.